I mitt arbete har jag stött på personer som har haft tio olika psykiska diagnoser på sin resa genom livet . Diagnoser de fått på grund av ett dåligt psykiskt mående eller bara ibland av att de inte uppträtt som förväntas. Varför lägger man så stor möda att leta upp olika namn på ”avvikande beteende”? En anledning skulle ju naturligtvis vara att det underlättar att ge ”rätt” hjälp. Exempelvis ge rätt medicin. Men om man byter diagnos blir ju den ”rätta” medicinen plötsligt fel!
Ofta har diagnossättningen börjat i skolan. Jag undrar om man inte i skolans värld blivit lite smittad av ”diagnossjukan”. Om en elev inte presterar i den takt som läroplanen (ett pappersdokument) säger så utreds man och får en diagnos. Man kan ha alltifrån dyslexi, ADHD till lätt utvecklingsstörning. I flera fall har det ju visat sig att barn placerats i särskola med diagnosen lätt utvecklingsstörning och att det efter några år visat sig vara ”fel diagnos”. Att så stora övergrepp på en liten människa inte diskuteras och upprör mer, det förstår jag inte.
Jag tycker det är synd (och fel) att man lägger så stor vikt vid att leta upp diagnoser (och stoppa folk i fack) både inom psykiatrin och skolan, och så lite tid till att titta efter vem just den personen är och hur den har det omkring sig. Vi lägger så stor kraft vid att likrikta alla oss människor. Man borde heller bara se personen och fråga; Vad behöver just du för att klara dig så bra som möjligt genom livet?
