Igår sände SVT dokumentären Vikarien. Om en lärare i en högstadieklass. Jag hoppas många såg den. Den handlade om så mycket. Den handlade om lärarnas arbetsmiljö, elevernas arbetsmiljö, nerskärningar, migrationsproblem, maktlöshet. Den handlade också om olika människoöden, ödmjukhet, glädje, barns tankar och om hur man med små medel kan göra stora skillnader för barn.
Vi har det förhållandevis mycket bra i Båstad kommun. Med våra små skolor, och relativt få människor som lever i utanförskap, så får våra barn generellt sett bättre förutsättningar för livet än barn som går i skolor med andra förutsättningar. Varje elev som känner sig ”icke godkänd” är ett misslyckande. Både för ungdomen och för samhället. Alla ideer om hur man får alla med sig måste prövas.
Jag var för några år sedan på besök i en högstadieskola i Helsingborg. I ett litet klassrum höll man lektioner för de mest stökiga eleverna. Eller som man sa; De som behövde lite extra stöd för att fungera i skolan. Rummet hade tre fönster på gavelväggen och bestod av 15 bänkar, tätt sammanpressade i tre led. Jag vet att lösningen med ett litet avskilt rum för dessa elever inte används överallt, men synen på vad de barnen (och lärarna) behöver för att orka dyker upp lite här och där. Exempelvis tycker jag att de stökigaste eleverna skulle få det finaste klassrummet. Det ljusaste, med växter kanske med avslappande musik. Istället för att ge mer av det dåliga borde de erbjudas en extra harmonisk miljö. Målet är ju (oavsett hur stökigt barnet är) att barnet ska nå de mål som finns och lämna skolan som ”godkänd”. Varje barn som känner sig ”icke godkänd” är ett misslyckande.
länk: http://svt.se/2.122744/1.2063474/vikarien
