Det är svårt att vara politiker. I början tyckte jag det var svårt för det var ovant att ha en uppfattning om allt. Allt från höjder på hus till det optimala antalet ledamöter i en nämnd. Nu känns den biten lättare. Man liksom vänjer sig vid att ha en uppfattning om det mesta. Det som fortfarande är svårt är att politik lika mycket handlar om taktik. Vem ska jag övertala för att få besluten dit jag vill, och ur mycket ska jag kompromissa för att nå dit? Men även detta kan jag nog lära mig, så småningom, och lättare känna var mina gränser går utan att bruka våld på min egen övertygelse.
I politiken har jag sett personer som sällan har någon uppfattning om någonting men som plötsligt i en fråga blir mycket engagerad och bestämda. De kan sällan argumentera nyanserat för sin sak utan talar i svart och vitt. Jag kallar dem ”budskaps politiker” antingen har de förmodligen blivit kontaktade av någon som bett dem tala för sin sak eller så är det så att de för fram sin åsikt utifrån behov i sina personliga liv.
Jag tror att det är när det blir för många ”budskapspolitiker” som politik blir tråkig och obegriplig. Diskussionerna om framtid, visioner och arbetet för en generellt öka välfärd kommer liksom inte framåt på ett trovärdigt sätt. Med för många ”budskapspolitiker” avbryts ”den goda processen” för ofta av särintressens behov av att bli hörsammade.
Vad vill jag då säga med mitt resonemang kring politiker rollen? Ja, kanske att det är svårt att vara politiker och göra rätt saker. Samtidigt som jag tycker att politikerrollen borde befästas med ett större allvar och ansvar för en generell ökad välfärd. Det är inte acceptabelt att särintressen och personliga behov får genomslag för ofta. För mycket står på spel både ekonomiskt och mänskligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar