Jag läser ett brev som tillsänds mig som politiker. Brevet uttrycker en rädsla för att en förståndshandikappad man ska löpa amok och vara en fara för barnen i området om han flyttar dit. En man de aldrig träffat och en man de vet har personal omkring sig som stöd för att klara sitt liv. En man som har haft oturen att bli född med en hemsk sjukdom.
Hur kan det vara så att vi blivit så rädda för människor som inte ”beter sig normalt”? De blir fler och fler ”de som vi inte vill bo granne med för att ……”. Förståndshandikappade, invandrare, missbrukare, arbetslösa ungdomar, psykiskt sjuka, flerbarnsfamiljer. Ja, gruppen görs större och större, allt vad tiden går.
Vem sätter gränsen för vad som är normalt? Är det normalt att gå till matbutiken och handla endast iklädd en gammal frotte morgonrock? Är det normalt att dricka vin varje dag? Är det normalt att tro att man är värd mer än andra människor? De som har råd bygger murar kring sitt hus för att undvika kontakt med de som inte är som de själv. Är det normalt?
Är det normalt att, som många människor med Down syndrom, visa känslor. Kramas i situationer vi annars inte kramas i, blir arga just då man blir arg. Är det normalt att, som vissa personer med missbrukarbakgrund, dra sig undan då man möter folk för att man är osäkra på hur man ska hantera ett möte.
Ett samhälle som delas upp utifrån en outtalad norm kan bara bli på ett sätt; Segregerat! För det är vad vi håller på att bygga. Ett samhälle där alla ska bete sig lika annars får de flytta. Avviker någon är toleranströskeln låg.
Det gäller att skärpa till sig och framstå som normal, annars.....!
