Jag har sedan oktober varit ett "sjukfall". Jag är alltså sjukskriven och har fått en handläggare på Försäkringskassan, och är nu hennes sjukfall. Det känns konstigt. Från att ha varit en fullt kompetent myndighetsutövare och kommunalpolitiker benämns jag nu som ett sjukfall. Och ja det som sägs på nyheterna och står i tidningarna stämmer. Som sjukskriven får man leva på luft om man inte har en man som kan betala för sig. Det har tagit fram till den 15 december att få ut några pengar från Försäkringskassan! Hur klara folk sig?
Det har förvånat mig hur fort man hamnar i en känslan av utanförskap, att inte riktigt räknas. Jag tänker på mina klienter som ibland i åratal inte har en plats i samhället där man kan få bekräftelse och stimulans. Denna bit talas det för lite om i Socialtjänsten.
Jag tar för närvarande hand om min kropp och skäl så gott jag kan under min sjukskrivning. Blir det inte bättre så är det något neurologiskt. Framtiden får utvisa, men visar det sig vara stress och ej neurologiska problem har jag lovat mig själv att bli mer rädd om mig själv och min kropp. Att bryta livsmönster är lättare sagt än gjort för en 50-åring, men måste ske!
